Nu har jag varit pappa ett tag. Det är svårt att sammanfatta såhär i efterhand hur det har gått, dag för dag, men med hakan högt vågar jag nog hävda att jag är en höjdare på det här med föräldrarskap. Bättre än jag är på att blogga.
Jag fick en dotter, 5 september. En Jungfru, en stjärnprinsessa med tio fingrar och tio tår, 3500 gram vägde hon då och ur lungorna pressade hon som max upp ett bäää som varken skar i öronen eller kändes jobbigt i längden. Idag väger hon uppemot 5 kg och har en lugnkapacitet som kan spränga upp svarta hål i tomma luften. Hon använder gärna sin röst när vi ska äta middag, vilket har resulterat i ett flertal hastigt i slevade måltider. Jag biter mig i läppen hela vägen till spjälsängen för att skruva upp mobilen, men när jag ser det lilla livet ligga där med hela högerhanden inkörd i munnen bryts mina egna läppar upp i ett leende. Hon är det vackraste på riktigt, vilket är viktigt att tillägga så att folk inte inbillar sig att jag tycker så bara för att hon är min dotter. Många barn är fula, men vi säger ändå att de är vackra, för att inte såra föräldrar med dåliga gener. Jag och Nea har bra gener, de bästa, och vi har avlat fram en liten skönhet som nyss börjat dregla något så förfärligt, men inte ens med hakan täckt av saliv är hon det minsta ohyglig att titta på.
Jag gillar livet som pappa. Efter varje arbetsdag cyklar jag 35 minuter oavsett väder och även om vind och rusk tar emot är varje tramp full av vilja att komma hem, bara för att få titta på henne ett par timmar innan hon ska lägga sig inför natten. Det har hänt att jag smugit upp ibland, dragit fram stolen som är täckt med kläder som säkert kan användas igen, och suttit mer än ett par minuter och bara... stirrat mig blind på henne. Hon är mitt barn, det är så overkligt att jag med jämna mellanrum förväntar mig att hon en dag ska vara borta, att allt bara var ett skämt, en dröm och inte på riktigt. Att BB-personalen ska knacka på att hämta henne, det är dags för några andra att vara föräldrar. Det kommer aldrig hända, hon är här för att stanna åtminstone 18 år till. Men för säkerhets skull skjuter jag skarpt mot varenda stork-fan som flyger förbi.
Ja, jag gillar livet som pappa. Det står mig inte emot att vara hemma varje kväll, att inte raggla runt på krogen och höra visakortet vina i bartänderns händer. Det finns flera saker som blivit mer komplicerade, som att ständigt jaga hissar i köpcentret, som att tvingas välja café och bord efter hur barnvagnsvänligt det är, men o andra sidan går det oftast bra. Visst saknar jag lite tid för bara mig och Nea, men skulle vi inte ha våran tjej med oss hade vi nog saknat ihjäl oss. Hur mysig den där italienska restaurangen än är, smakar en kväll i soffan med Liv(hon heter så) i knäet bättre än vilken parmasan uppiffad middag som helst.
Nu sover hon, och Nea också. Jag ska väl snart knyta mig jag med, det var bara så skönt att få skriva en stund. Det händer så sällan nu, som ni kanske märkt. Det kanske blir ändring på det, eller så hörs vi när Liv fyller tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar