Liv är här

Nu har jag varit pappa ett tag. Det är svårt att sammanfatta såhär i efterhand hur det har gått, dag för dag, men med hakan högt vågar jag nog hävda att jag är en höjdare på det här med föräldrarskap. Bättre än jag är på att blogga.

Jag fick en dotter, 5 september. En Jungfru, en stjärnprinsessa med tio fingrar och tio tår, 3500 gram vägde hon då och ur lungorna pressade hon som max upp ett bäää som varken skar i öronen eller kändes jobbigt i längden. Idag väger hon uppemot 5 kg och har en lugnkapacitet som kan spränga upp svarta hål i tomma luften. Hon använder gärna sin röst när vi ska äta middag, vilket har resulterat i ett flertal hastigt i slevade måltider. Jag biter mig i läppen hela vägen till spjälsängen för att skruva upp mobilen, men när jag ser det lilla livet ligga där med hela högerhanden inkörd i munnen bryts mina egna läppar upp i ett leende. Hon är det vackraste på riktigt, vilket är viktigt att tillägga så att folk inte inbillar sig att jag tycker så bara för att hon är min dotter. Många barn är fula, men vi säger ändå att de är vackra, för att inte såra föräldrar med dåliga gener. Jag och Nea har bra gener, de bästa, och vi har avlat fram en liten skönhet som nyss börjat dregla något så förfärligt, men inte ens med hakan täckt av saliv är hon det minsta ohyglig att titta på.

Jag gillar livet som pappa. Efter varje arbetsdag cyklar jag 35 minuter oavsett väder och även om vind och rusk tar emot är varje tramp full av vilja att komma hem, bara för att få titta på henne ett par timmar innan hon ska lägga sig inför natten. Det har hänt att jag smugit upp ibland, dragit fram stolen som är täckt med kläder som säkert kan användas igen, och suttit mer än ett par minuter och bara... stirrat mig blind på henne. Hon är mitt barn, det är så overkligt att jag med jämna mellanrum förväntar mig att hon en dag ska vara borta, att allt bara var ett skämt, en dröm och inte på riktigt. Att BB-personalen ska knacka på att hämta henne, det är dags för några andra att vara föräldrar. Det kommer aldrig hända, hon är här för att stanna åtminstone 18 år till. Men för säkerhets skull skjuter jag skarpt mot varenda stork-fan som flyger förbi.

Ja, jag gillar livet som pappa. Det står mig inte emot att vara hemma varje kväll, att inte raggla runt på krogen och höra visakortet vina i bartänderns händer. Det finns flera saker som blivit mer komplicerade, som att ständigt jaga hissar i köpcentret, som att tvingas välja café och bord efter hur barnvagnsvänligt det är, men o andra sidan går det oftast bra. Visst saknar jag lite tid för bara mig och Nea, men skulle vi inte ha våran tjej med oss hade vi nog saknat ihjäl oss. Hur mysig den där italienska restaurangen än är, smakar en kväll i soffan med Liv(hon heter så) i knäet bättre än vilken parmasan uppiffad middag som helst.

Nu sover hon, och Nea också. Jag ska väl snart knyta mig jag med, det var bara så skönt att få skriva en stund. Det händer så sällan nu, som ni kanske märkt. Det kanske blir ändring på det, eller så hörs vi när Liv fyller tre.

Vadå pappa, höh

Så jag sitter och väntar på att natten ska passera. Jag håller på att bli en dagmänniska, jag ser mer fram emot soliga dagar än stjärnfyllda nätter. Det kan nog kopplas till att livet är i förändring, jag sitter inte vaken om natten i samma utsträckning som jag gjorde förr. Skälen är flera; jag har en sambo som det är trevligt att sova bredvid, en sambo tillika vackraste som jag älskar spendera dagen med. Med sömndruckna ögon är detta inte lika njutfullt. Vidare har jag arbetat ganska mycket den senaste tiden, med tider som 8-20(7-19,10-21.45 etc) är det självdestruktivt beteende att spendera allt för mycket tid med stjärnprinsessor och euroshopers energivätska( 2 för 11 kronor på ica strömmen). Det är inte lika mycket festande längre, sen vi bestämde oss för att behålla det lilla liv som växer intill det vackraste hjärtat har både lusten och plånboken sagt emot. Och kanske är det så, att tankar under de gnistrande inte lockar lika mycket längre. Det kanske är en svacka, få saker lockar just nu, mest av allt vill jag bara att vårt kid ska födas friskt och med en positiv attityd, när det väl skett kan jag återgå till att koncentrera mig på annat... typ om den andas som den ska, om den skriker efter mat eller bara vill stanna uppe lite längre och se Scrubs etc.

Jag är spänd av förväntan, men ändå mer lugn än jag var för 8 månader sedan. Då bodde vi på olika adresser, saknade jobb och utsikter, pengar var den största frågan. Mor min viskar i telefonen att det alltid löser sig, och ser jag till mitt förflutna har det alltid löst sig. Det finns folk som rullar tummarna utan slutbetyg och jobb men som ändå klarar sig, så varför skulle vi krascha i sjö av kasserade och nedbrutna idioter? Kanske var pengar den stora frågan, men skälet var ju barnet. Och vad som är så mycket viktigare än pengar just nu, är att få tag på en bra manual om hur en bebis fungerar. Var är knappen som stänger på och av, hur vet man vad den vill och hur förklarar man för den vad man själv vill? Blir jag en bra pappa, eller slutar jag som min egen(som visserligen börjat rycka upp sig på sista tiden)? Hur blir N. som mamma? Världsbäst, med all säkerhet. Kommer vi hamna i en kris till, kommer vi bråka med höga och hårda ord framför barnet trots att vi lovat varandra att aldrig göra det? Troligtvis, eller inte.

Det stör mig mer än vilsna flugor som inte fattar att de strax kommer dö, att jag inte har koll på framtiden. Inte ens den närmsta. Jag vet däremot vad som kommer hända, men inte hur det kommer te sig, och till skillnad från tidigare höstar kan jag inte packa en väska och dra. Eller, kan kan jag men jag skulle inte göra det, jag är inte som Annie Lööf. För ett par veckor sedan satt jag nere på stationen och tittade på tågen som rullade in och förbi. Tankarna drog mig in i valfri kupé och iväg mot äventyr och främmande gator, redo att nötas sönder av mina trevande steg. Men allt var en illusion. händer, fötter, tio fingrar och lika många tår var alla fastspikade i bänken, till och med tanken om en flykt hade aldrig existerat. Vad som dragit förbi var ett förklätt drag av vinden, fyllt med känslor från förr. Gamla känslor, som faktiskt inte finns här längre. Alltid på jakt, fast det ter sig som en flykt.

En vecka kvar till beräknad födelsedag, 9 september är inte tagen av någon jag känner nu? Livrädd, men lugn.

Ödmjuk doktorn, ödmjuk!

Idag kravlade jag mig upp ur sängen farligt tidigt för att besöka den värsta ockerverksamheten efter Kinesiska apple-affärer - den dryga tandläkaren. Tandläkaren tillhör de typer som inte är tolererade någon annanstans i vårt samhälle. De är besserwissrar av den värsta sorten. Vem har inte hört repliker som: "det beror på att du småäter", "dricker du läsk?nej men usch!!" eller klassikern "ta en frukt istället för godis." Ursäkta men en tandläkare måste ha världens tristaste jäkla matvanor. Jag minns min tandläkare från tonåren, en riktig jävel som tyckte om att pilla mig i munnen utan handskar och gärna muttrade "vilket slarv, usch" bakom skyddsmasken, trots att jag fan i mig borstat tänderna varje morgon och kväll och ibland kört ett och annat varv med tandtråden. Vi kallar honom för "Roland". Tandläkare Roland hade bara en svaghet, en öm punkt. Nämligen sin fru. Rolands fru var lärare på min skola, och känd för sina fruktansvärt nergjorda tänder som såg ut som små taggiga, coca-cola genomsyrade bergstoppar. Dock var det allmänt känt att om någon nämnde detta för Roland, drog han ut varenda tand i munnen på en.

Hur som, idag gick jag dit. Det var första gången på sju år så jag visste att det skulle svida, inte i tänderna utan i plånboken. Jag tänkte dock att det var lika bra, bättre nu än sen när barnet kommit. En oförutsedd utgift(som visserligen blivit lite av min specialitet sen vårens telefonräkningar men som är en annan historia) då skulle svida mer än nu. Det gjorde den inte, kan jag säga. Ockraren konstaterade precis vad jag konstaterat utan en ockerexamen; visdomständerna där nere måste ut och en tand intill en visdomstand har blivit smittad och behövs lagas. HON HADE BARA BEHÖVT FRÅGA MIG!!! Tror du inte jag ser hålet i tanden? Varför kan inte tandläkare vara mer som läkare, och först fråga hur man känner sig innan de börjar pilla och fotografera och blåsa och... hur som helst, det kommer kosta mig cirka 5 000 riksdaler, plus ca 780 spänn för att plocka tre tandstenar. OCKER!!! Hon betalar säkert inte tv-licens, och hon laddar nog ner de filmer hon vill se och tycker själv att det kostar för mycket med bio/teater/nattklubb etc. Vissa saker ska vara gratis, annat inte.

Hur som, det är bättre att få det fixat än ta det sen, när barnet vill ha moppe, ponny eller festivalbiljett.

för övrigt hoppas jag att barnet inte blir som jag, som skjuter upp somliga för närvarande icke kännbara ting till senare, då skiten kostar som jackan jag aldrig får råd att köpa. Samt att jag inte tänker bli typen som skjuter upp saker mina barns vägnar. Som min farsa, som tyckte mamma skulle lugna ner sig lite och inte oroa sig så mycket när jag skrek i panik vid några månaders ålder. Morsan låg på och tillslut tittade doktorn på läkarvårdscentralen på mig och sa:"sjukhuset, nu genast!" I full panik bar det dit, och just in time för hade vi väntat lite hade jag troligtvis pulveriserats från insidan och inte suttit och skrivit här idag. Vad det var för fel minns jag inte, men jag har fortfarande ett ärr över magen som får mig att alltid se lite fet ut. Det värsta med historien var efter operation när läkaren kommer ut och säger:"Ni får komma in och sätta er, det hände en olycka under operationen." Mamma i tårar och pappa... någon annanstans. "Nej nej, han är inte död, vi råkade bara bränna honom på lite på filten."

pappa på heltid

jag premiäröppnar min nya blogg idag, som helt kommer fokusera på min roll som blivande farsa och farsa på heltid, från och med 9 september. Om förseningar går i arv lär dock ungen inte bli född förrän i sluten av september, själv var jag 11-14 dagar försenad. Det var en kossy plats det där, magen, och stundvis längtar jag tillbaka till trångboddheten och en bekymmersfri vardag.

Dock tvingade naturens lagar ut mig, och som straff för mitt lata beteende gav gudarna mig ett minne utöver ordinarie dödlig kapacitet. Jag minns otroligt mycket av min barndom, detaljer både bra och dåliga, minnen jag varje dag går igenom och sorterar i små högar och på senare tid börjar skriva ner, ifall ifall jag någon gång skulle drabbas av amnesia. Jag får ofta höra att min skarpa minne beror på att jag fått höra det berättat för mig, men det stämmer inte. Det är sällan någon pratar minnen i min familj, och detaljer så som hur det såg ut och hur jag som barn upplevde situationen, blir ofta utlämnade. Däremot är jag av den uppfattningen att jag idag inte kan beskriva hur jag kände igår, utan att påverkas av dagens sinnesstämning. Därför kommer detta bli en mycket motsägelsefull blogg där jag ena stunden beskriver precis hur det känns, och andra stunden förnekar detta. Detta är mitt straff för att jag satsade på poesi och filosofi istället för matematik.

Mitt mål är i alla fall, beroende på utvecklingen i Kina och om USA faller eller ej, att skriva en blogg som inte så mycket handlar om vilka framsteg som mitt barn gör, som den tar upp min roll som pappa, och mina försök att lära känna denna främling som inom tre veckor kommer sparka upp dörren till lägenheten och ta för sig av både min tid och min kvinna. Och, om den brås på mig, också min sprit om femton år. Men jag är ganska säker på att jag kommer älska ungen ändå, jag gör det redan nu och då har det lilla livet inte ens presenterat sig. Den kanske har en jättedålig attityd, vem vet? Det kanske beter sig som ett svin från dag ett, skriker och bajsar och slåss som våra alkoholistgrannar gör. Vem vet?

Men för allas upplysning är jag socialkonstruktivist lagd och kan därför inte skylla barnets första dåliga egenskaper på någon annan(typ min farfar eller morfars nedärvda gener) än mig själv och min älskade, därför ska jag för att rädda mitt eget skinn helt utelämna de dåliga sidorna och bara framhävda den bättre delen av utvecklingen.... som jag i förra stycket hävdade mig helt utesluta.

Hur som, om högst tre månader är jag pappa på heltid, får jag inte jobben jag söker är jag också pappaledig. Men vadå pappaledig, är inte pappa ett heltidsjobb?