Ödmjuk doktorn, ödmjuk!

Idag kravlade jag mig upp ur sängen farligt tidigt för att besöka den värsta ockerverksamheten efter Kinesiska apple-affärer - den dryga tandläkaren. Tandläkaren tillhör de typer som inte är tolererade någon annanstans i vårt samhälle. De är besserwissrar av den värsta sorten. Vem har inte hört repliker som: "det beror på att du småäter", "dricker du läsk?nej men usch!!" eller klassikern "ta en frukt istället för godis." Ursäkta men en tandläkare måste ha världens tristaste jäkla matvanor. Jag minns min tandläkare från tonåren, en riktig jävel som tyckte om att pilla mig i munnen utan handskar och gärna muttrade "vilket slarv, usch" bakom skyddsmasken, trots att jag fan i mig borstat tänderna varje morgon och kväll och ibland kört ett och annat varv med tandtråden. Vi kallar honom för "Roland". Tandläkare Roland hade bara en svaghet, en öm punkt. Nämligen sin fru. Rolands fru var lärare på min skola, och känd för sina fruktansvärt nergjorda tänder som såg ut som små taggiga, coca-cola genomsyrade bergstoppar. Dock var det allmänt känt att om någon nämnde detta för Roland, drog han ut varenda tand i munnen på en.

Hur som, idag gick jag dit. Det var första gången på sju år så jag visste att det skulle svida, inte i tänderna utan i plånboken. Jag tänkte dock att det var lika bra, bättre nu än sen när barnet kommit. En oförutsedd utgift(som visserligen blivit lite av min specialitet sen vårens telefonräkningar men som är en annan historia) då skulle svida mer än nu. Det gjorde den inte, kan jag säga. Ockraren konstaterade precis vad jag konstaterat utan en ockerexamen; visdomständerna där nere måste ut och en tand intill en visdomstand har blivit smittad och behövs lagas. HON HADE BARA BEHÖVT FRÅGA MIG!!! Tror du inte jag ser hålet i tanden? Varför kan inte tandläkare vara mer som läkare, och först fråga hur man känner sig innan de börjar pilla och fotografera och blåsa och... hur som helst, det kommer kosta mig cirka 5 000 riksdaler, plus ca 780 spänn för att plocka tre tandstenar. OCKER!!! Hon betalar säkert inte tv-licens, och hon laddar nog ner de filmer hon vill se och tycker själv att det kostar för mycket med bio/teater/nattklubb etc. Vissa saker ska vara gratis, annat inte.

Hur som, det är bättre att få det fixat än ta det sen, när barnet vill ha moppe, ponny eller festivalbiljett.

för övrigt hoppas jag att barnet inte blir som jag, som skjuter upp somliga för närvarande icke kännbara ting till senare, då skiten kostar som jackan jag aldrig får råd att köpa. Samt att jag inte tänker bli typen som skjuter upp saker mina barns vägnar. Som min farsa, som tyckte mamma skulle lugna ner sig lite och inte oroa sig så mycket när jag skrek i panik vid några månaders ålder. Morsan låg på och tillslut tittade doktorn på läkarvårdscentralen på mig och sa:"sjukhuset, nu genast!" I full panik bar det dit, och just in time för hade vi väntat lite hade jag troligtvis pulveriserats från insidan och inte suttit och skrivit här idag. Vad det var för fel minns jag inte, men jag har fortfarande ett ärr över magen som får mig att alltid se lite fet ut. Det värsta med historien var efter operation när läkaren kommer ut och säger:"Ni får komma in och sätta er, det hände en olycka under operationen." Mamma i tårar och pappa... någon annanstans. "Nej nej, han är inte död, vi råkade bara bränna honom på lite på filten."

pappa på heltid

jag premiäröppnar min nya blogg idag, som helt kommer fokusera på min roll som blivande farsa och farsa på heltid, från och med 9 september. Om förseningar går i arv lär dock ungen inte bli född förrän i sluten av september, själv var jag 11-14 dagar försenad. Det var en kossy plats det där, magen, och stundvis längtar jag tillbaka till trångboddheten och en bekymmersfri vardag.

Dock tvingade naturens lagar ut mig, och som straff för mitt lata beteende gav gudarna mig ett minne utöver ordinarie dödlig kapacitet. Jag minns otroligt mycket av min barndom, detaljer både bra och dåliga, minnen jag varje dag går igenom och sorterar i små högar och på senare tid börjar skriva ner, ifall ifall jag någon gång skulle drabbas av amnesia. Jag får ofta höra att min skarpa minne beror på att jag fått höra det berättat för mig, men det stämmer inte. Det är sällan någon pratar minnen i min familj, och detaljer så som hur det såg ut och hur jag som barn upplevde situationen, blir ofta utlämnade. Däremot är jag av den uppfattningen att jag idag inte kan beskriva hur jag kände igår, utan att påverkas av dagens sinnesstämning. Därför kommer detta bli en mycket motsägelsefull blogg där jag ena stunden beskriver precis hur det känns, och andra stunden förnekar detta. Detta är mitt straff för att jag satsade på poesi och filosofi istället för matematik.

Mitt mål är i alla fall, beroende på utvecklingen i Kina och om USA faller eller ej, att skriva en blogg som inte så mycket handlar om vilka framsteg som mitt barn gör, som den tar upp min roll som pappa, och mina försök att lära känna denna främling som inom tre veckor kommer sparka upp dörren till lägenheten och ta för sig av både min tid och min kvinna. Och, om den brås på mig, också min sprit om femton år. Men jag är ganska säker på att jag kommer älska ungen ändå, jag gör det redan nu och då har det lilla livet inte ens presenterat sig. Den kanske har en jättedålig attityd, vem vet? Det kanske beter sig som ett svin från dag ett, skriker och bajsar och slåss som våra alkoholistgrannar gör. Vem vet?

Men för allas upplysning är jag socialkonstruktivist lagd och kan därför inte skylla barnets första dåliga egenskaper på någon annan(typ min farfar eller morfars nedärvda gener) än mig själv och min älskade, därför ska jag för att rädda mitt eget skinn helt utelämna de dåliga sidorna och bara framhävda den bättre delen av utvecklingen.... som jag i förra stycket hävdade mig helt utesluta.

Hur som, om högst tre månader är jag pappa på heltid, får jag inte jobben jag söker är jag också pappaledig. Men vadå pappaledig, är inte pappa ett heltidsjobb?